En nyfunnen vän

Många dagar är så himla tråkiga. Boring. Boooring!
För att liva upp stämningen lite bjuder jag på lite skönsång.
Men nackdelen är att det gör så ont i magen när jag gapar så...
Då är det ju bra att mamma är uppfinningsrik (eller ska man säga desperat) och tar fram Dammsugaren.
Den är fantastiskt underhållande!

Erotikmässa...

I lördags släpade päronen med mig på nåt de kallade porr-mässa.
Farsan ojade sig och var så stolt över att jag skulle med, men jag fattade aldrig grejen riktigt.
Där ställde sig en kärring och slängde med mjölkbehållarna, men man fick tydligen inte röra?!
Vem kan möjligtvis finna nåt intresse i det?
Som att sträcka fram en godispåse och sen smälla en på fingrarna!

Äh, det fanns ändå ingen där i passande ålder.
Även om mina föräldrar har en hel epok mellan sig behöver ju inte jag följa samma exempel...

Vi var iallafall inte där så länge, mamma pratade med nån brud som ville ta med mig hem.
Hon verkade allright, nästa gång kanske man skulle anta erbjudandet?
Vi ska tydligen träffas snart igen, så då kanske man skulle lägga in en stöt?

Angående vuxnas vokabulär...

Jag har många gånger funderat över mina föräldrars intelligens, inte minst när det gäller den språkliga biten...
Det slog mig senast vid skötbordet för fem minuter sen, då jag brände av en riktig brakskit (givetvis med avsikt att träffa mamma).
"Åååååååååååå vilken dutti liten bäääääbis mamma haaaar!Nutti nutti nuuutt! De va väl föönt för lumpilumpen,va?"
Vad faen vill hon jag ska svara på de då?
Det enda jag kan göra är att stirra oförstående på henne och undra när de nominerade för "kast med liten bajs" ska utnämnas...
Jag gör verkligen vad jag kan för att de ska få men för livet...
Det har ALLTID motsatt effekt.
Varje gång farsan är med vid blöjbytena får man höra hur stolt han är, och morsan nickar instämmande.
Ju längre bort jag skjuter bajset, desto mer nyp i kinderna....

När jag då försöker med en avvikande manöver så är till och med det gulligt;
"Ååå vilken stråle! Vad du kan! Då ska vi tvätta lilla loppe loppe!"

Måtte de aldrig träffa mina framtida partners....

 

Aj...

Den där sörjan jag nämnde, den har tydligen satt sina spår.
Emellanåt drar magen ihop sig som ett skruvstäd och det gör så in i bubblans ont!
Och inte fattar dom nånting, dom dära.
Det enda jag vill är att rapa och fisa, och då mår jag som en kung.
Men nej, JAG vet, vi stoppar in ett bröst i munnen och fattar inte att ta bort det fast än jag protesterar för glatta livet!
Och mitt i detta kaos av frustration så sprutar hon mjölk i ögat!
Å så skrålar dom....Suck...

Samtidigt är det ganska roande att se deras hålögda blickar mötas i samspelt hjälplöshet.
Det är nästan att jag glömmer bort smärtan för en stund bara för att det ser så roligt ut :)

Fast, dom är nog inte så dumma ändå, mina slavar.
Dom försöker iallafall...

Tack

Jag vill börja dagens inlägg med att tacka er som skrivit så fint om mig (vilket ju för övrigt är helt sant).
Jag ÄR den finaste i världen och mina föräldrar, pja, man fick ju inte välja dom från nån match.com-katalog direkt, men dom får duga. For now..

En kortare summering av vad jag upplevt i mina snart fem veckor utanför den blaskiga livmodern;

* Mina kickbox-träningar och sit ups i mammas mage gav resultat.
Redan vid två veckors ålder kunde jag hålla nacken stadig och folket jublar!

*En fettknöl börjar växa under bröstet när jag är tre veckor gammal,
så dom tvingar i mig nån konstig sörja som får min rumpa att blåsa såpbubblor och min mage att haverera.
AJ! Men jag gav igen! Jag tog bort den största lyxen : sömn!
Inte för att dom var några skönheter innan, men my god!
Det heter inte skönhetssömn för intet...

* Jag har mottagit tusentals gåvor från en massa människor,
som tecken på uppskattning av deras nya ledare.
Men allvarligt, trodde ni att jag skulle hjula fram av glädje för några plastsaker dinglande ovanför huvet?!
Exakt hur lättroad tror n....Kolla mamma alla färger! Den rör sig!  DEN RÖR SIG!!! *jollrar i extas*

* Jag har lyckats infiltrera världen och fått den att älska mig, det kommer inte bli några som helst problem att ta över världen, för alla vuxna gör precis som jag vill....

¤ Visa pattarna!
¤ Ge mig mat!
¤ Sjung för mig!
¤ Vagga mig! Och du skulle bara våga sätta dig!
¤ Torka min rumpa!
¤ Kela mig!
¤ Prata roligt och självförnedrande!

Och trots detta, tycker dom jag är det mest underbara som finns!

Tycker ni jag är mäktig nu, vänta bara tills jag kommer kunna knäppa med fingrarna!

Herre i huset

Den 4/1-2010 kl 09:11 hittade jag alltså ut till Undersåtarna.
Jag vägde 3610 g och var 52 cm lång och givetvis det vackraste som skådats!

Inte för att jag hade väntat mig nåt motstånd direkt, men när jag såg dessa människor gråta av lycka insåg jag att det skulle bli på gränsen till pinsamt enkelt att ta över tronen över herraväldet!

Mycket riktigt...

För att jäklas med Undersåtarna låtsades jag sova och gjorde ifrån mig pipiga läten som personalen på BB uppmärksammade.
Det blev ett himla liv och morsan lipade oavbrutet.
Hon fick till och med pappa att lämna sin varma säng hemma klockan 3 på natten för att komma upp och trösta henne.
Är jag inte ett geni, så säg?
Suckers!

Dock fanns en sköterska på bygget som var väldigt pedagogisk och förklarade lugnande att det inte behövde vara nån fara.

Ska jag inte få ha nåt roligt?
Jodå.

Det tog inte lång tid innan jag fattade att jag kunde få min vilja igenom genom att använda min vackra stämma.
Det räcker med ett ynka pip för att få damen att slänga fram tuttarna.
Här har farsan försökt komma på enkla knep i tre år, en annan lyckas första minuten i livet!

Det här kommer bli väldigt givande...

There will be light!

Det är inte lät att vara ett hjälplöst litet barn i en neurotiskt lycklig kvinnas mage..
Folk som klämmer, trycker, pratar och, ja, till och med sjunger!
Farsans ljuva stämma fick man stå ut med rätt ofta...
Idag är det bland det bästa jag vet, men det hör inte hit.
Hur som helst så försvarade jag mig på det enda sätt jag kunde;
jag väntade tills han la huvet mot mammas gigantiska jordglob till mage och när han minst anade det sparkade jag mot hans öra!
Vengeance is mine!
Inte för att det varnade någon av mina kommande undersåtar.
Tvärtom blev det ännu mer gulligull och lull och kel och nyp...

Efter 9 månaders terror mot min lilla kropp, cravings om sötsaker och tjöt om huruvida hormoner påverkar  kroppen vid en graviditet (eh DAAAA!) så tog jag den smått krångliga vägen ut till det som kallas livet.
Så som morsan gnällde och skrek tyckte jag att det kunde vara värt att dra ut på  det en sisådär 17 timmar.
För att göra det hela lite roligare drog jag ut på krystvärkarna i nästan fyra timmar.

Detta var nog den mest konstiga och omtumlande berg & dalbana man kan uppleva,
och ändå förväntar sig alla att jag ska skrika av förtjusning så fort man e ute?!
Hallååå?! Jag var ju i shock! Nåt litet fick jag ändå bjuda på för att dom skulle sluta smiska min stjärt..
Så jag jamade lite, som en katt typ.
Först efter 8 minuter blev jag tillräckligt förbannad för att kunna vråla lite!
Kom inte och tro att jag ska sluta nu när ni väl fått igång mig!

Never underestimate the power of a funny, white stick....

Antoni Charlie Lindberg. Det är jag det.
Den 19/5-09 fick mina föräldrar reda på min existens.
Jepp, morsan skötte det hela mycket snyggt.
Medan farsan sov satte hon sig och kissade på nån pinne (skruvade vardagsnöjen dom där vuxna har...) och valsade runt i fem minuter.
Inte nog med att hon ger mig huvudvärk när hon skuttar fram mot sovrummet, hon ska dessutom väcka den som är man i huset (för tillfället...).
Å på vilket sätt dessutom!

"Grattis"
"Va? Vadå?"
"Du ska bli pappa igen"
"Hur vet du det" Va?" (ja, stackarn sover typ fortfarande...)
"ja, testade nyss!"
"är du säker?!"

Oboy, du ska nog bli varse pappa lilla ....