There will be light!

Det är inte lät att vara ett hjälplöst litet barn i en neurotiskt lycklig kvinnas mage..
Folk som klämmer, trycker, pratar och, ja, till och med sjunger!
Farsans ljuva stämma fick man stå ut med rätt ofta...
Idag är det bland det bästa jag vet, men det hör inte hit.
Hur som helst så försvarade jag mig på det enda sätt jag kunde;
jag väntade tills han la huvet mot mammas gigantiska jordglob till mage och när han minst anade det sparkade jag mot hans öra!
Vengeance is mine!
Inte för att det varnade någon av mina kommande undersåtar.
Tvärtom blev det ännu mer gulligull och lull och kel och nyp...

Efter 9 månaders terror mot min lilla kropp, cravings om sötsaker och tjöt om huruvida hormoner påverkar  kroppen vid en graviditet (eh DAAAA!) så tog jag den smått krångliga vägen ut till det som kallas livet.
Så som morsan gnällde och skrek tyckte jag att det kunde vara värt att dra ut på  det en sisådär 17 timmar.
För att göra det hela lite roligare drog jag ut på krystvärkarna i nästan fyra timmar.

Detta var nog den mest konstiga och omtumlande berg & dalbana man kan uppleva,
och ändå förväntar sig alla att jag ska skrika av förtjusning så fort man e ute?!
Hallååå?! Jag var ju i shock! Nåt litet fick jag ändå bjuda på för att dom skulle sluta smiska min stjärt..
Så jag jamade lite, som en katt typ.
Först efter 8 minuter blev jag tillräckligt förbannad för att kunna vråla lite!
Kom inte och tro att jag ska sluta nu när ni väl fått igång mig!